Jag började mitt Instagram konto som en plats att ogenerat nörda in mig i och visa upp spännande platser och historier. Även om runstenar, kyrkor och hällristningar lyser igenom som tydliga teman har andra motiv varit stark återkommande. Förra sommaren blev näckrosor och dammar trendande.
Idag har jag scrollat mig igenom flödet och försökt förstå...
Vid det här laget känner ni nog till upplägget.
En gång i månaden fyller jag på skafferiet med en rejäl beställning från Matsmart och försöker sedan laga så mycket som möjligt utifrån det jag redan har hemma.
Jag älskar dem, jag störs av dem och bitvis fruktar jag dem.
Jag talar (skriver?) så klart om måsar.
En period förra sommaren fyllde jag mitt Instagramflöde med måsar (och en och annan trut).
Intensiteten i mitt mås-postande gick mig tillsist att skriva "Nu blir det inga mer måsar, jag lovar!" och sedan postade jag en till....
Ibland blir dagen inte alls som man tänkt sig.
Planer ställs in, vädret vänder och energin rinner ur en.
Men någonstans mellan motvilja, en kom kyl och ett halvfullt skafferi går det ändå att få ihop något –
inte perfekt, men tillräckligt.
Kära läsare – jag har ljugit för er.
Eller ja… ljugit och ljugit.
Jag har aldrig sett mig själv som en person som är särskilt bra på mat.
När ekonomin var som mest ansträngd lärde jag mig att laga mat av det som fanns. Bönor, ris och fyndade varor blev vardag. I dag ger jag mig själv en ny utmaning: att behålla den uppfinningsrikedomen, men med större fokus på näring, balans och genuint god mat.
Jag älskar att reparera, att laga och lappa och återbruka.
Jag har i stort en förkärlek för symboliska handlingar, ritualer och ceremonier men det är något extra särskilt med lappandet och lagandet.
När jag började som volontär trodde jag att jag skulle hjälpa andra.
Det jag inte förstod då var hur mycket av mitt eget inre som skulle börja röra på sig i processen.
Det är något med månen.
Trots att fotografierna alltid blir nästan likadana – som i inlägget, där månen jag fotograferade för tio år sedan ser ungefär densamma ut – i alla fall genom min enkla kamera, dras jag dit varje gång natthimlen klarnar.
