Näckrosor, Näcken och stilla vatten
Jag började mitt Instagram konto som en plats att ogenerat nörda in mig i och visa upp spännande platser och historier. Även om runstenar, kyrkor och hällristningar lyser igenom som tydliga teman har andra motiv varit stark återkommande. Förra sommaren blev näckrosor och dammar trendande.
Idag har jag scrollat mig igenom flödet och försökt förstå varför.
Vad är det som får mig att återkomma till just näckrosor?
Kanske är det därför att de förändrar ett vatten. En damm blir inte längre bara en damm. Den blir en plats där fantasin gärna stannar upp. Där gröna blad och vackra blommor döljer mer än vad ögat anar.
I ett av mina första inlägg skrev jag om en myt där en stjärna sägs ha fallit ner i vattnet och blivit en näckros. Jag skrev om dammar som en rymd, om näckrosen och dess blad som fragment av himlen spridda över vattenytan. Varje ros en jordbunden stjärna, färg och ljus mot det mörka.
I ett annat inlägg skrev jag om Näcken.
Associationen tydlig: Näcken - Näckros.
Vattenväsen har alltid skrämt mig mer än de som vistas i skog och berg och Näcken kändes som den värsta.
Sedan läste jag Erik Johan Stagnelius dikt Näcken och bilden ändrades.
Istället för att möta ett ondskefullt väsen möter vi en ensam gestalt, fördömd utan möjlighet till frälsning.
Hjärtat ömmar för honom.
"Arma Gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets Änglar i det höga –
Aldrig skådar dem ditt öga."
På ett sätt besegrar pojken i dikten väsnet, han tystar hotet och tar ifrån väsnet sin makt.
Men den synliggör också utanförskap och djup livsångest. Som ofta påpekas, en spegel till Stagnelius egna liv.
Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dykar i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken.
När jag gick i skolan fick vi lära oss att Näcken i dikten representerar konstnärskapet.
Lånar föreställningen om Näcken som en fallen ängel, någon som förlorat sin renhet.
Näcken är ställföreträdare för den utstötte poeten som längtar tillbaka till ljuset, den som skapar vackert men ändå står utanför.
Vi vet förvånansvärt lite om Stagnelius liv utanför arbetet. Samtida beskrev honom som en ensam och tillbakadragen människa med få nära kontakter. Han deltog sällan i sällskapslivet, klädde sig enkelt och ovårdat och verkade helst leva i sin egen värld. Under de sista åren omgärdades han dessutom av rykten om alkohol, opium och sinnessjukdom. Mycket av detta bygger på osäkra anekdoter och senare spekulationer snarare än säkra fakta. Ändå är det många som faller för frestelsen att se diktens Näcken som en representation av Stagnelius själv. Men vi pausar den diskursen här och återvänder till näckrosen.
Jag vill återkomma till Näckrosen som en symbol för ljus.
Om vi får blanda folktro, blanda mytologier - och näckrosor är stjärnor som landat i sjön.
Är de då inte en förbindelse mellan himmel och vattendrag, kanske en slutlig fredsgåva.
Ett sätt att sprida ljus även i mörka vatten.
Gigan har tystnad och den nya skönheten kommer inte med fara för livet.
Ljus för Näcken och fröjd för mänskligt öga.