Älskade och hatade måsar

Jag älskar dem, jag störs av dem och bitvis fruktar jag dem.
Jag talar (skriver?) så klart om måsar.

En period förra sommaren fyllde jag mitt Instagramflöde med måsar (och en och annan trut).
Intensiteten i mitt mås-postande gick mig tillsist att skriva "Nu blir det inga mer måsar, jag lovar!" och sedan postade jag en till.

Men jag tyckte också att jag kommit på någonting, är inte måsen rätt välanvänd i vårt berättande.
Är det inte lite som att vi är overens om att de representerar någonting?

Jag började fundera och skriva. Jag vill säga att jag tycker de är vackra, ståtliga och starka.
Men de för ett jäkla oväsen, är tjuvaktiga och fräcka men jag har också varit med om måsar som är tålmodiga, måsar som möter din blick och väntar, utvärderar.

De är motsägelsefulla fåglar som är komiska och majestätiska på samma gång.
Ena stunden seglar de viktlösa över sjö och hav, sträcker ut sig och känns väldiga, nästa gång slåss de som vettlösa bestar över ett tappat pommes frites.

När jag första gången läste Tove Janssons novell "Måsarna" från samlingen "Att resa med lätt bagage" fick den mig att tänka på Anton Tjechovs "Måsen", det var den novellen som fick mig att bryta löftet och posta ännu en mås. Väldigt ytligt har dem likheter en man blir svartsjuk, desperat och dödar (eller tror att han dödar en mås. För de båda männen blir måsen en laddad symbol.

Om vi börjar med Tjechovs mås och den tumultartade vistelsen på ett gods på landet.
På plats finns den tidigare välrenommerade skådespelerskan Arkadina, som gäst har hon tagit med sig författaren Trigorin, där finns också Arkadinas unge son Konstantin som drömmer om att bli författare.
Konstantin är också mycket förälskad i grannflickan Nina, som istället är förälskad i teatern och drömmer om en karriär på scenen. Hon ska bort från landsbygden och blir något stort. Hon är fri och stark.

Den i grunden mycket känslige Konstantin slits mellan olycklig kärlek, konstnärliga ambitioner och en mor som ständigt förminskar honom. När allt blir för mycket skjuter han en mås och lägger den framför Nina.

Jag har varit gemen nog att skjuta den här måsen idag. Jag lägger den för dina fötter. Paus Snart skjuter jag mig själv också. - Konstantin
Ur Anton Tjechovs Måsen 

För honom är måsen en bild av oskyldighet och skönhet som förstörs – precis som han upplever att hans kärlek till Nina har blivit.

Trigorin fångar sedan upp bilden och säger att den skulle kunna bli stoff till en novell:

En ung flicka lever vid en sjö, fri och lycklig som en mås. En man får syn på henne, och eftersom han inte har något bättre för sig, förstör han henne.

Det som först låter som en tillfällig idé blir i praktiken Ninas öde. Måsen fortsätter att laddas med betydelse, men symbolism hela tiden kretsande kring Nina.

I Tove Janssons novell får vi möta lärarna Elsa och Arne, de är ett etablerat par ändå har Arne aldrig följt med ut till Elsas familjs stuga. När Arne blir sjukskriven och behöver återhämtning tar Elsa med honom, tänker att luften kommer att göra honom gott. Hon målar upp vackra bilder om hur fint dem ska ha det, vilka lekar dem ska leka och fria de kommer att känna sig. Men vistelsen blir inte alls som hon har föreställt sig.

Varje sommar matar Elsa en stor och vacker mås, hon har gett den namnet Casimir. 
Casimir kommer när Elsa visslar och äter sittandes på hennes arm. För Elsa är Casimir en självklar del av hennes sommar. När han kommer till den första dagen berättar hon lyckligt "Han kommer ihåg mig". 
Arne hatar sin vistelse, hatar Casimir - öns många måsar blir en förlägning av den brist på respekt, den fräckhet som han menar lett till att han nu är sjukskriven. Han gör allt för att driva bort måsarna, han till och med tömmer ett bo på ägg.  Elsa slutar vissla på Casimir och kastar istället ut hans mat ut på klipporna.

En dag efter ett gräl med Arne, nästan som i protest slår Elsa upp fönstren och visslar Casimir till sig.

Novellen når sin höjdpunkt när Casimir kommer så nära att de mjuka vingarna stryker över Elsas ansikte. Hon skrattar, tappar matskålen och griper försiktigt tag om måsen under vingarna.

..samma starka mjuka vingar som strök över ansiktet, nu tog de fäste vid hennes hand, hon skrattade högt, lät skålen falla och grep tag om måsen med båda händerna...

För några korta sekunder håller hon, som Tove Jansson skriver, "en väldig levande kraft fångad mellan hennes händer." Omfamningen varar bara ett ögonblick, men känns nästan helig.

Arne ser allting.

"Jag såg er."

Det enda förmildrande drag Arne finner är den ruvande ejder som låter honom betrakta henne.
När en stor vit fågel sveper ner och tar en unge tror Arne att det är Casimir. 

"Elsa, jag dödar dig!" skrek han.

Och sedan:

"Förstår du inte vad som har hänt! Jag slog ihjäl Casimir, jag anföll honom, jag gav mig på honom, din Casimir!"

När Elsa konstaterar att måsen aldrig kommer att komma tillbaka igen, så känns det också som en metafor som något som aldrig kommer att återvända i Elsa själv, i relationen till Arne. På ytan ett gräl om fåglar, de har varsin favorit men mellan raderna tillskriver vi dem så mycket mer.

Arne prisar den kloka stilla Ejdern som låter honom betrakta den, ser måsten som en representation och en fortsättning av den bristande respekt och förnedring han upplever sig ha genom levt, en påminnelse om det som sårat honom. Casimir är också en rival om Elsas uppmärksamhet och omsorger, han skriker "Elsa jag dödar dig!" när den vita fågeln tar ungen, han utbrister "jag gav mig på honom, din Casimir".

Den handlar om ett förhållande som långsamt går sönder, om naturens skönhet och brutalitet, om de band vi knyter till andra levande varelser och om hur psykisk ohälsa kan förändra både upplevelsen av världen och relationen till den människa man älskar.

Allt utspelar sig i den finländska skärgården, där havet och fåglarna blir lika mycket berättelsens huvudpersoner som människorna.

Kanske är det därför jag fortsätter att återvända till måsar.
Ser jag inte lite av allt det som Konstantin och Elsa ser - det fria och det starka, men också det fräcka och oförlåtliga som Arne ser. 

De rymmer både löfte och tragedi, komik och allvar, frihet och hänsynslöshet – allt i ett enda rastlöst vingslag. Och kanske är de därför en ovanligt bra symbol för det märkliga, motsägelsefulla och vackra vi kallar livet.

Måsen: Den vackra, den fria - och den fräcke.