Det som är trasigt kan lagas

Jag älskar att reparera, att laga och lappa och återbruka.
Jag har i stort en förkärlek för symboliska handlingar, ritualer och ceremonier men det är något extra särskilt med lappandet och lagandet.

Små handlingar, stora spår.

Det finns något läkande i att ta något som är trasigt och återställa det – att andas nytt liv i ett belamrat, slitet objekt. I själva handlingen uppstår ett möte: en anknytning. Att bevara sitt eget eller någon annans arbete, att fortsätta en relation, att ladda ett föremål med fler minnen. En ordlös konversation.

Mitt lappande och lagande, mitt skapande. Dessa ritualer ger mening, värde och riktning. Anknytning och förankring. 

Små val, enkla göromål, som för mig fastslår att det finns stora värden i det vardagliga. En magi i hantverk och kreation. Något hållbart och meningsfullt i en tid som lätt driver individen ut på djupet. Det är skönt att slå ankar i konkreta handlingar, att befästa vissa mantran, att förenkla:

Det som är trasigt kan lagas.
Det går alltid att tända ett ljus i mörkret.

De minsta handlingar, om än symboliska, kan bära enorm kraft. Jag tror att det är de små sakerna som bygger upp våra sinnen, vår tankevärld och vår balans.

Jag älskar att arbeta med mina händer, att förankra mig i det taktila, att knyta an till objekten runt omkring mig. Långt ifrån varje reparation eller kreativt projekt blir lyckat. Vissa påminner mig dagligen om detta, i form av sneda lösningar och halvfärdiga beslut. Men även de bär på en vilja – på modet att ha vågat försöka.

De bär på liv och, på sitt sätt, på mig. När tillvaron är hektisk fyller det mig med en stillsam glädje att se mig omkring och upptäcka spår av mig själv: min vilja och min energi i allt från gardiner och sneda lister till stoppade sockor och tygklädda stolsitsar.

Det är så lätt att tappa sig själv. Men när jag ser mig omkring i mitt hem, ser jag mig – och inte bara mig. Jag ser också min mormor, min mamma, min gammelfarmor och min gammelmormor.

Jag minns hur glad och stolt jag var när jag för första gången fick låna mammas symaskin. Hur jag, tillsammans med en vän, övervann min nekrofobi för att slöjda en nålbindningsnål i ben. Det var samma vän som lärde mig att slynga – en kunskap jag haft oväntat stor nytta av.

Slyngade snoddar dyker upp lite överallt i mitt hem.

Genom hantverk tar vi hand om varandra. Vi trotsar avstånd, tid och tystnad. Möts i samförstånd, utan ord – bortom allt som annars kan komma i vägen när människor möts.

Våra händer är våra äldsta verktyg. Att vara skapande, problemlösande och kreativa är djupt inbäddat i oss som människor. En del av essensen i att vara människa.

Livets magi sitter i det lilla. Varje stygn, varje spik, varje penseldrag grundar mig och håller mig ansluten till det viktiga, det konkreta.

Även när jag sitter ensam med en kopp te eller kaffe som enda sällskap finns det något djupt socialt där. En samhörighet. För mig finns det något djupt sympatiskt i hantverket, i lappandet och lagandet, i det praktiska och taktila.

Det finns också en medvetenhet och en tacksamhet i insikten att när jag sitter med nålen i handen är det något som möjliggjorts av en lång rad människor – ett arv över generationer, en process inledd för tusentals år sedan.

Och om inte allt detta vore nog, finns det åtminstone en stillsam tillfredsställelse i att slutföra ett projekt, skapa något vackert eller få något slitet att återigen fungera. Att hålla. Att få leva vidare.

Att låta något leva

Prydnadsstycket på bilden är mer är mer än bara textil. Det är ett stycke familjehistoria. Det låg en gång över kökssoffan som min morfar tog med sig från Finland, och innan dess över en gungstol. I mitt hem har det fått rollen av en väggbonad. Sannolikt har dess livsresa vari just så, dess funktion har varierat. 

När kantbandet började lossna blev jag rädd. När jag väl tog tag i uppgiften att reparera, så darrade mina händer, övertygad om att ett felsteg skulle förstöra något oersättligt. Kanske kände min morfar samma sak, kanske var det därför en annars lätt pedantisk man lät trådarna sitta lösa och kantbandet lossa. Efter nästan ett år av bävan tog jag min ann projektet. Men medan jag sydde blev det tydligt att detta stycke redan lagats flera gånger tidigare. Trådar i olika färger och grovlekar hade redan, lagts till och få ett ställe hade kantbandet uppenbarligen tvinnats om.

Stygn för stygn framträdde spåren av andra händer — av omsorg, nödvändighet och stolthet. I över hundra år har människor lagat, hållit fast och låtit det leva vidare. Jag var inte den första, och förhoppningsvis inte den sista.

Att bevara handlar inte om att konservera. Det finns en avgörande skillnad mellan ett levande föremål i bruk och artefakter — klenoder bakom glas i ett museum. Det är olika sätt att låta något leva vidare.

En dag kommer kanske inte detta hantverk att kunna fortsätta leva. Trådarna kan vara för nötta för ännu en lagning. Men detta är inte ett föremål som ska säljas. Det kommer inte att lämna mig under mitt jordeliv.

Därför kan jag också tillåta mig att bli en del av dess historia.

Det som får fortsätta vara i bruk förblir levande. Inte för att det bevaras oförändrat, utan för att det tillåts förändras tillsammans med oss.