Att läka genom att härma

När jag började som volontär trodde jag att jag skulle hjälpa andra.
Det jag inte förstod då var hur mycket av mitt eget inre som skulle börja röra på sig i processen.

Det bästa jag gjorde för mig själv under 2025 var att bli volontär.

Inte enbart för känslan av att göra något samhällsnyttigt, att kunna hjälpa någon annan.
Inte enbart för de nya kontakterna, kompetensutvecklingen eller den inspiration andra i föreningen har gett mig.

Det har varit läkande på ett sätt som flertalet timmar av mindfulnessövningar, dagböcker och mantran aldrig riktigt förmådde.

Att varje vecka tala med unga har också läkt mitt eget inre unga jag.
Att gång på gång tala stöttande, lugnande, närvarande —
det har trängt igenom ärr och murar på ett helt annat sätt.

Läkandet verkar ha skett undermedvetet.
Jag har många gånger följt rådet att tala till mig själv som om jag vore en vän, men det är som om det först nu har börjat sjunka in.

Aktionen i att möta de känslor, upplevelser och minnen som jag själv har kämpat med — utan att de är kopplade till min egen person — verkar lösgöra knutar utan att jag riktigt förstått hur.
Kanske är det just för att det skett bortom viljan, bortom analysen, som det har fungerat.

I lekmannatermer kan man säga att saker och ting känns allt mer sanna ju fler gånger vi hör dem.
Ord som upprepas. Tonfall som bär. Närvaro som inte kräver något tillbaka.

Att höra och bevittna dem förändra sitt förhållningssätt till sig själva —
till dåtid och nutid —
börja hitta glädje i att ta hand om och förvalta sig själva.

Kanske är det så enkelt.
Kanske har jag bara härmat efter.

Om den här texten väckte igenkänning hos dig, får du gärna lämna en tanke i kommentarerna.