Jag hade aldrig tänkt bli en matbloggare
Jag har aldrig sett mig själv som en person som är särskilt bra på mat.
Jag har tyckt om att äta den. Flera av mina vänner valde att läsa hotell- och restaurang på gymnasiet, och en handfull sökte vidare och läste gastronomi på högskole- eller universitetsnivå.
Men någonstans mellan ett tetrapack kokosmjölk, en skvätt chiliolja och ett kylskåp fullt av "det som råkar finnas hemma" upptäckte jag att så fort fokus skiftar från att skapa en viss sorts mat, en viss rätt, till att istället fokusera på vad jag faktiskt tycker om, blir det genast mycket mer intressant.
Kanske handlar matlagning inte så mycket om recept — utan om problemlösning, nyfikenhet och en smula kreativt mod.
En gryta, ett kylskåp och en oväntad upptäckt: matlagning är egentligen bara kreativ problemlösning.
Jag har aldrig sett mig själv som en person som är särskilt bra på mat.
Jag har tyckt om att äta den. Flera av mina vänner valde att läsa hotell- och restaurang på gymnasiet, och en handfull sökte vidare och läste gastronomi på högskole- eller universitetsnivå.
Men någonstans mellan ett tetrapack kokosmjölk, en skvätt chiliolja och ett kylskåp fullt av "det som råkar finnas hemma" upptäckte jag att så fort fokus skiftar från att skapa en viss sorts mat, en viss rätt, till att istället fokusera på vad jag faktiskt tycker om, blir det genast mycket mer intressant.
Kanske handlar matlagning inte så mycket om recept — utan om problemlösning, nyfikenhet och en smula kreativt mod.
En bekännelse
Det finns människor som alltid haft ett självklart förhållande till matlagning.
De som säger saker som "jag slänger bara ihop något" och sedan producerar en perfekt risotto.
Jag är inte en sådan människa.
Under större delen av mitt liv har jag snarare betraktat matlagning som något man gör för att undvika att dö av hunger. En praktisk åtgärd. Ett logistiskt moment mellan kylskåp och tallrik.
Att jag en dag skulle sitta och skriva ett blogginlägg om en gryta med kokosmjölk, tofu och nudlar fanns helt enkelt inte på kartan.
Min främsta kulinariska utbildning
Om man ska vara helt ärlig kommer nog 90 % av det jag tror mig veta om matlagning från att ha sett filmen Julie & Julia ett närmast imponerande antal gånger.
I perioder har jag sett den två gånger samma dag, vilket möjligen är en mer effektiv studieform än vad den traditionella kokboksläsningen erbjuder.
Julia Childs kokbok står för övrigt mycket riktigt i min bokhylla.
Den står där väldigt prydligt.
Den används dock mest som inredning.
Det har, om vi ska vara noggranna, inte blivit särskilt många rätter lagade ur den.
Ett kylskåp och en idé
Men något märkligt har hänt på sistone.
Jag har börjat laga mat.
Inte på det där ambitiösa sättet där man planerar menyer flera dagar i förväg och gör inköpslistor organiserade efter butikens gångar.
Nej.
Mer i stil med:
Vad finns i kylskåpet?
I kvällens fall visade sig svaret vara:
-
extra breda nudlar
-
tofu
-
kokosmjölk
-
lök
-
vitlök
-
chiliolja
-
soja
-
kikärtor
-
quornfärs
När experimentet börjar
Det är vid denna punkt något slags kreativ mekanism slår på.
Plötsligt handlar matlagning inte längre om att följa ett recept.
Det blir snarare ett slags problemlösning.
Hur får man kokosmjölk att möta chiliolja utan att det bara blir… märkligt?
Vad händer om man steker kikärtorna först?
Kan tofu smulas istället för att tärnas?
Skulle lite passerad tomat göra något intressant här?
Och plötsligt står man där och rör i en gryta som doftar både krämigt och starkt, lite syrligt, lite nötigt, och tänker:
Det här… fungerar faktiskt.
Lite som att skriva
Det är något märkligt njutningsfullt i den processen.
En blandning av experiment, improvisation och små insikter.
Lite som att skriva.
Man börjar med några lösa ingredienser — en idé, en känsla, ett par ord — och rör runt tills något plötsligt hänger ihop.
Och när det fungerar finns där ett litet ögonblick av triumf.
Kanske inte den sortens triumf som Julia Child kände när hon serverade en perfekt Boeuf Bourguignon.
Men något inte allt för långt där ifrån.
Triumfen i att ha öppnat kylskåpet, sett en ganska spretig samling ingredienser och tänkt:
Det här borde kunna bli något.
Och sedan upptäcka att det faktiskt blev det.
Vill du prova?
Skulle du vilja testa mina recept och följa med i logiken bakom dem, fortsätt skrolla.
Den här grytan började som ett experiment mellan kokosmjölk, chiliolja och ett ganska optimistiskt förhållningssätt till kylskåpets innehåll.
Resultatet blev en krämig nudelgryta som är både varm, mättande och förvånansvärt balanserad.
Och viktigast av allt: den var galet god - för första gången kunde jag stolt tvångsmata mina kollegor och mötas med genuin entusiasm.
Recept: Krämig kokos–chili nudelgryta
Tid: ca 30 minuter
Portioner: 3–4
Stil: improviserad comfort food med lite hetta
Ingredienser
-
extra breda nudlar
-
1 gul lök
-
2–3 vitlöksklyftor
-
1–2 dl kikärtor
-
ca 1 dl quornfärs
-
½ block tofu (gärna firm silken)
-
1 burk kokosmjölk
-
lite passerad tomat
-
en näve haricots verts
-
grönsaksfond (jag använde Fond du Chef, men buljong fungerar lika fint)
-
1–2 msk soja
-
chiliolja
-
olivolja
-
vatten vid behov
(Mängderna är ungefärliga. Den här rätten gillar improvisation.)
Gör så här
1. Stek basen
Hacka lök och vitlök.
Stek i en blandning av olivolja och chiliolja tills löken mjuknar.
2. Ge kikärtorna yta
Lägg i kikärtorna och låt dem steka en stund så de suger upp smakerna.
3. Bygg grytan
Tillsätt quornfärsen och stek kort.
Häll sedan i kokosmjölk, lite vatten och fond.
4. Smula i tofun
Smula ner tofun direkt i grytan istället för att tärna den.
När den får sjuda en stund blir den en del av såsen.
5. Smaksätt
Tillsätt lite passerad tomat och soja.
Smaka av.
6. Grönsakerna
Dela haricots verts och lägg i grytan.
7. Nudlarna
Koka nudlarna nästan klara separat och vänd ner dem i grytan.
8. Låt vila
Låt grytan stå några minuter innan servering.
Vad jag lärde mig av denna gryta
Den här grytan lärde mig egentligen tre saker.
För det första: kikärtor blir betydligt roligare om man steker dem en stund innan man gör något annat med dem.
För det andra: silkig tofu gör underverk om du längtar efter en krämig sås som mättar.
Såsen blev verkligen silkig, fyllig och klängde sig fast i nudlarna.
Och för det tredje: många rätter blir bättre om man låter dem stå en stund innan man äter.
Det gäller för övrigt ganska mycket i livet.
Att ge saker tid.
Kanske är det inte ett recept jag försöker skriva.
(Men rätten blev faktiskt galet god.)
Kanske är det bara ett sätt att tänka:
Sluta följa mallar och våga utforska vad som funkar för dig.
