Det är något med månen.
Trots att fotografierna alltid blir nästan likadana – som i inlägget, där månen jag fotograferade för tio år sedan ser ungefär densamma ut – i alla fall genom min enkla kamera, dras jag dit varje gång natthimlen klarnar.

Förundran är alltid densamma: att stå här på jorden och ändå komma så nära rymden.
Så nära – och ändå så oändligt långt borta.

Alltid samma måne?

Jag har fotograferat månen många gånger nu. Sparat bilderna, glömt dem och hittat dem igen. De ligger som små tidskapslar i arkivet – inte över himlen, utan över mig själv. Åren har rört sig, kroppen har förändrats, livet har spruckit och fogats samman på nya sätt. Månen däremot tycks stå kvar, oberörd, likgiltig och trofast på samma gång.

Kanske är det därför vi aldrig har kunnat låta bli att fylla den med berättelser.

Vetenskapen säger reflektion, ljus och banor. Myten säger omen, jakt, förvandling. I nordisk mytologi är solen och månen syskon – Sól och Máni – evigt förföljda av vargarna Sköll och Hati, sprungna ur kaos, dömda att jaga tills dagen då de slutligen hinner ikapp och världen går under. I östasiatiska berättelser bor en kanin på månen och stöter odödlighetens elixir. Och någonstans däremellan har generationer av barn – och vuxna – velat tro att månen kanske ändå är gjord av ost. Tillräckligt nära för att nå. Tillräckligt mjuk för att smaka. Om jag minns min Wallace and Gromit rätt så smakade den dessutom rätt så gott.

Samma måne – otaliga liv under den.
Eternal och ständigt föränderlig.

Jag tror inte att dessa berättelser motsäger varandra. Jag tror att de samexisterar. Att vi som art alltid har behövt både förklaringen och förtrollningen.

När jag går ut en klar kväll och riktar kameran uppåt vet jag redan hur bilden kommer att bli. Ändå tar jag den. Inte för att fånga månen, utan för att markera ögonblicket. För att säga: jag såg den igen. Samma måne. En annan version av mig själv.

Självklart har även månen förändrats. Nya sprickor har öppnats på dess yta, men det ser inte jag, och inte heller de kameror jag haft turen att kunna förse mig med. För mig förblir den stadig. 

"Father Nanna, lord of wisdom…"

"Father Nanna, lord of wisdom,
who grows full, who becomes thin,
who knows the number of all the days."
— A Hymn to Nanna (Nanna E), Sumerian, ca 2300 f.Kr.
(Översättning publicerad av The Electronic Text Corpus of Sumerian Literature, University of Oxford)

(Texten finns fritt tillgänglig via ETCSL och kan läsas i sin helhet här:
https://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section4/tr41305.htm)

Bilderna nedan visar månen fotograferad vid olika tillfällen, från olika geografiska platser under drygt ett decennium.