I mitten av maj fick jag ett infall.

Jag hade ett ärende utanför Vällingby, men hann knappt längre än till centrum innan ett ruskigt vårregn vräkte ner. För att inte visa sig sämre bytte även vinden riktning och genom något slags fysikens under kändes det som att regnet kom från två håll samtidigt. Det var helt enkelt bäst att vänta ut eländet inomhus.

Halvt uttråkad och utan något egentligt shoppingbegär drev jag planlöst genom butik efter butik. Jag suckade varje gång jag passerade en spegel – en dränkt katt med rinnande mascara (vattenfast, jo visst...) mötte min blick i varenda en.

Så hamnade jag på Flying Tiger.

Där hittade jag den: 100 Books Reading Journal.

På rea.

Det var väl ändå ett ödets sammanträffande. Det eländiga vädret var ett meddelande från ovan, och priset befäste det.

Jag ska läsa hundra böcker innan året är slut.

En vänlig men bestämd spark i baken för att ta itu med den växande högen olästa böcker. Och, förstås, ett utmärkt alibi för att köpa fler.

För att ge mig själv en flygande start bestämde jag mig för att börja med de tunnaste volymerna. En av dem var Gertrud Steins Food.

Femtiofyra sidor.

Perfekt!

Det tog mig ett närmast orimligt antal timmar och en imponerande mängd envishet att faktiskt läsa den från pärm till pärm.

Vilken odyssé.

En studie i nedbrytning och obehaglig självinsikt.

Förakt.

Ilska.

Förvirring.

Och till slut – medgivandet.

Brytpunkten.

The surrender.

Sedan skrattade jag.

Jag skrattade tills magmusklerna värkte. Från småfniss till gapskratt, vidare till det där ljudlösa kluckandet när luften tar slut, för att till sist landa i ett nästan maniskt fnitter.

Jag började fundera över vad det egentligen sade om mig.

Är jag så stel? Så kontrollerad? Så själsligt förtryckt och förstoppad? Så förtvivlat mån om att allting ska betyda något?

System failure. Does not compute.

Jag som älskar Monty Python. Jag vars största tonårsförälskelse hette Noel Fielding.

Skulle jag verkligen besegras av det absurda?

"Pyttsan", tänkte jag.

"Du är mitt Everest."

Jag tog ett stadigt tag om det vid det här laget rätt misshandlade exemplaret och började läsa igen.

Mitt största hinder var nämligen att jag desperat försökte hitta mening. Någon sorts logik. Någon ordning.

Jag behövde släppa taget.

Sluta leta efter budskap och i stället lita på rytmen. Acceptera nonsenset. De meningar som ibland nästan sade någonting, bara för att i nästa ögonblick glida undan igen.

Vad som till slut gjorde att boken öppnade sig vet jag fortfarande inte.

Något klickade.

Ju mindre jag försökte förstå, desto lättare blev den att läsa.

Först när jag helt hade gett upp började texten flyta.

Och då gick det fort.

Sida efter sida. Snabbare och snabbare, som ett skenande tåg.

Jag fnissade mig igenom resten av boken.

Det var en märklig upplevelse. Som om jag flyttats ett par pinnhål längre ut mot vansinnet – ett tydligt före och efter som samtidigt inte förändrade någonting alls.

Varför skriver jag om detta nu?

Jo.

Jag läste precis ut Lina Wolffs Promenader i natten.

Den utforskar också ett slags inre upplösning. En vandring genom drömmar, absurda landskap och ett psyke som tycks söka botgöring lika mycket som läkning.

Och den fick mig att undra om det inte finns något djupt mänskligt i att ibland frivilligt stiga ner i det irrationella, det överdrivna och det absurda.

Inte för att gå vilse.

Utan för att påminna sig om var gränsen går.

Jag menar inte på något sätt att böckerna liknar varandra.

Tvärtom.

Stein tycks medvetet sabotera läsarens förväntningar på mening. Hon låter språket självt bli huvudpersonen. Det är nonsens med metod; mening löses upp till rytm, upprepning och klang.

Lina Wolff gör nästan motsatsen. Hennes fyrtio nätter långa drömvandring är märklig, stundtals grotesk, men prosan är klar. Drömmarna är lätta att följa, även när de leder långt bort från vardagens logik.

Hos Wolff är reningen medveten. Genom drömmar, bekännelser och det groteska tvingas berättaren konfrontera sina egna fåfängor, rädslor och självbilder. Galenskapen blir ett terapeutiskt rum.

Hos Stein blev min läsarresa märkligt nog mycket lik.

Inte genom innehållet, utan genom formen.

Food bryter sönder läsarens behov av mening. Man går igenom irritation, motstånd, ilska, uppgivenhet och till slut kapitulation.

Först då kan texten börja verka.

Promenader i natten beskrivs som en bok om skrivandet och om rollen som författare – om litteraturen som konstform.

Men jag tror att den handlar om något större än så.

Om de berättelser vi bygger kring oss själva. Om de roller vi spelar, de system vi upprätthåller och de gränser vi tar för givna. Om den process genom vilken människan förändras – eller åtminstone börjar ana att hon inte är riktigt den hon trodde.

När jag läste Wolff fick jag oväntat tillbaka min egen resa genom Food.

Plötsligt framstod de där femtiofyra sidorna som ett eget litet Inferno.

En vandring genom frustration, motstånd och allt mer desperata försök att få texten att betyda något.
Tills jag insåg - texten betydde inget men min reaktion på den, den var spännande!
Insikt - äntligen!

Dante hade Vergilius.

Wolff har Aurelius.

Jag hade Gertrud Stein.

Hon var en usel guide.

Varje gång jag bad om en karta gav hon mig i princip en ny variant av "A rose is a rose is a rose" och verkade förvånad över att jag fortfarande inte hittat ut.

Kanske behöver vi ibland besöka det absurda, det drömlika och det till synes meningslösa just för att inte låta vardagens egna vanföreställningar stelna till sanningar.

Att gå ner i mörkret.

Skratta åt det.

Och sedan hitta tillbaka.

Inte för att galenskapen ska bli normal.

Utan för att den aldrig ska få bli det.

På baksidan av Promenader i natten beskrivs boken som en skildring av skapandets frånsida – det omedvetna nattliv som ligger bakom all konst. Lina Wolff låter sin berättare möta gamla förläggare som förvandlas till helvetesväktare, brottas med skrivandets fåfänga, paranoia och självbild, innan allt avslutas med en skakigt skriven hälsning från Marcus Aurelius (eller är det hon själv?):

"Försök att se in i samtiden, och låt samtiden se in i dig. Och glöm inte att livet är kort och innan du vet ordet av är du död."

Inte ens i det absurda, det surrealistiska kan vi fly oss själva eller det vi kallar verklighet. Litteraturen är inte en flykt från verkligheten, utan ett sätt att göra den synlig. Ibland sker det genom en vacker och lättläst berättelse. Ibland genom en drömlik vandring, en ironisk pastisch eller ett surrealistiskt inferno. Ibland genom mörker. Och ibland genom sjungande, rytmiskt nonsens.

Formen förändras, men funktionen är densamma.

Konsten fungerar som en spegel – inte därför att den återger världen exakt, utan därför att den rubbar vårt sätt att se på den. Den gör den invanda gränsen mot verkligheten porös. Den låter oss se in i samtiden och, om vi har mod nog, låta samtiden se in i oss.

Kanske är det just där litteraturens största värde ligger. Inte i att ge svar, utan i att förändra läsaren en aning. Att för ett ögonblick upplösa de roller, system och berättelser vi byggt kring oss själva, så att världen kan återvända med en ny skärpa.

Från en storm till en annan är jag lämnad med en fråga:
- finns det något så verkligt som det absurda och surrealistiska?

Läsjournal

Promenader i natten

Författare: Lina Wolff
Genre: Prosa

Började läsa: 7 juni 2026, kl. 16.30
Läste ut: 8 juli 2026, kl. 10.30

Betyg

• Hur mycket jag tyckte om den: 8/10
• Lätt att läsa: 9/10

För vem passar boken?
Den som uppskattar romaner där samtal, tankar och idéer får ta lika stor plats som handlingen. Köper man premissen från början löper läsningen som rinnande vatten.

Ett citat som stannade kvar

"Jag började också återigen betvivla det sunda i att överleva. Blir man inte bara idel muskel, om man bara överlever allt?"

"Älskar du inte din familj? sa intervjuaren då. Jo, sa jag. Men det hindrar inte att mycket i livet handlar om överlevnad, och det första varje människa måste överleva är den egna familjen."

Vad jag tar med mig

Just nu funderar jag mycket på ängslighet, paranoia, vanföreställningar och vad överlevnad gör med en människa. Ibland undrar jag om jag själv är en person som mest överlever livet – helt i onödan.

Jag tycker också mycket om bokens premiss. Antika ledare som dömer människor till botgöring genom drömmar – jag var såld.

Ord som stannade kvar:
Överleva.

Läsjournal

Food

Författare: Gertrude Stein
Genre: Experimentell prosa

Betyg

Hur mycket jag tyckte om den: 5/10
Lätt att läsa: 2/10

För vem passar boken?

Den som uppskattar experimentell litteratur och är villig att släppa förväntningarna på en traditionell berättelse. Snarare än att läsa efter handling eller budskap behöver man låta sig dras med av språkets rytm och associationer.

Vad jag tar med mig

Jag är glad att jag läste boken, men det är ingen jag kommer att återvända till. Min största utmaning var att jag läste den som berättande text, när den kanske ville bli läst som musik eller måleri.

Vändpunkten kom vid raden:

"Hope in gates, hope in spoons, hope in doors, hope in tables..."

Där slutade jag leta efter logik och började i stället lyssna på rytmen och låta orden väcka egna bilder. Först då öppnade sig texten. Den lärde mig kanske mindre om vad Gertrude Stein ville säga och mer om hur olika litteratur ibland kräver helt olika sätt att bli läst... och den fick mig att ifrågasätta mig själv och mina låsta konventioner. 

Ord som stannade kvar

Hope.