Ormens väg över...allt?

"I suddenly found myself surrounded by two gigantic boa constrictors that seemed fifty feet long. I was terrified. "These enormous snakes are there, my eyes are closed and I see a spectacular world of brilliant lights, and in the middle of these hazy thoughts, the snakes start talking to me without words."
- Jeremy Narby

Idag har boken The Cosmic Serpent landat hos mig. Den skulle egentligen ha återvunnits.

Istället hamnade den på mitt skrivbord.

Varför då?

Det är hällristningarnas fel. Det är Bibelns fel, Midgårdsormens och lindormens fel. Det är också Asklepios stavs fel.

Ormen blir en symbol för så många aspekter av livet: nystart och undergång, katastrof och läkedom. Slutet och evigheten.

Kort och gott:

You had me at "Snake".

Jag har inte läst hela boken ännu, bara de första sidorna. Men de satte igång en kedja av associationer och väckte ett gammalt minne.

För några år sedan fick jag för mig att storstäda på en tidigare arbetsplats. Längst in i ett skåp stod en anonym pärm utan etikett. Till en början verkade den inte innehålla något särskilt – bara en salig blandning av vikta A3-ark, en plastmapp med barnteckningar, kopior av maskinskrivna brev, artiklar och rapporter.

När jag började bläddra upptäckte jag att flera av dokumenten var från 1930-talet.

En av texterna visade en skiss av en hällristning från Vitlyckehällen: en människa med höjda armar och en orm. Författaren kallade motivet för "Jordormen, jordögat och befruktaren."

Det kändes som att öppna en liten tidskapsel.

Inte bara till bronsåldern, utan också till arkeologins egen historia.

Tyvärr lämnade bronsålderns människor inga nedskrivna berättelser efter sig. Därför finns det inget säkert sätt att veta vad skaparna av hällristningarna ville förmedla. Det bästa vi kan göra är att jämföra motiven med annan bildkonst och andra arkeologiska fynd från samma period.

En av de hypoteser jag fascineras mest av handlar om solens resa över himlen.

En av de mest inflytelserika tolkningarna kommer från den danske arkeologen Flemming Kaul. Han menar att bronsålderns hällristningar och rakknivar berättar historien om solens eviga resa. På dagen förs solen över himlen av hästen, medan den under natten färdas genom undervärlden där skeppet, ormen och fisken hjälper den tillbaka mot gryningen.

Berättelsen förklarar dygnets växlingar och den kosmiska ordning som gör att världen ständigt kan återfödas.

Den tyske arkeologen Harald Meller menar att samma berättelse kan vara betydligt äldre än Kaul föreslagit och att dess tidigaste kända uttryck kan finnas i Nebraskatten – ett av Europas mest spektakulära bronsåldersfynd, upptäckt i Tyskland 1999. Skatten innehåller den berömda himmelsskivan från Nebra, två rikt dekorerade svärd, två yxor, en mejsel och två spiralarmringar.

Meller menar att de slingrande kopparinläggen på ett av svärden inte bara är dekorativa linjer, utan föreställer två ormar. Tillsammans med solen och skeppet på himmelsskivan föreslår han att Nebraskatten innehåller den tidigaste kända versionen av samma kosmologiska berättelse som Kaul senare rekonstruerade utifrån den nordiska bronsålderns rakknivar och hällristningar.

Det är en djärv och fascinerande hypotes. Om Meller har rätt skulle berättelsen om solens eviga resa – där solen, skeppet och ormen tillsammans upprätthåller den kosmiska ordningen – kunna spåras flera hundra år längre tillbaka i tiden än man tidigare trott.

Som en bonus presenterar Meller ytterligare en möjlig tolkning. Han föreslår att ormarna på Nebrasvärdet inte bara är en del av den kosmologiska berättelsen, utan också knyts till svärdets bärare. Fursten framställs som en hjälte som bemästrar eller besegrar ormen och därigenom legitimerar sin makt. Det är ett spännande sidospår som nästan skulle kunna bära ett eget blogginlägg.

Vill du läsa Harald Mellers resonemang i sin helhet finns artikeln länkad nedan.

Och kanske är det just därför jag fortsätter att fascineras av ormen. Oavsett om den dyker upp på en hällristning, ett bronsålderssvärd eller i en bok som egentligen var på väg till återvinningen verkar den alltid leda vidare till ännu en berättelse.

Vill du läsa mer av Mellers text?
Du hittar den här.