“Vi ser att det är grönt – men vad ser du egentligen?”

"Vi ser att det är grönt – men vad ser du egentligen?"

Ett samtal med Henry Bronett om språk, kärlek och förståelse

Text: Alexandra Mahlén-Selenius

"Ord är som behållare," säger Henry Bronett. "Vi lägger olika saker i dem. Men vi pratar som om vi menade samma sak."

Det hela började som en enkel förfrågan. Jag ville publicera en dikt av Henry Bronett – författare, poet och konstnär – en dikt som varsamt och precist beskriver en aspekt av kärlek. Jag hade precis avslutat en enkätundersökning rörande flerspråkighet och hemspråk, ett centralt tema blev vad jag i min analys kallade för hjärtatsspråk, det språk som ger oss tillgänglighet till hela vårt känslomässiga register – exempelvis uttryck för kärlek.

Men samtalet blev snabbt något större: en reflektion över språkets väsen, dess laddning och begränsningar. Och kanske framför allt – över hur vi människor försöker förstå varandra.

– Den är grön, säger jag.
– Om du säger det så. Jag ser inte det.

Vi stannar där. För hur vet vi att vi ser samma nyans?
Vad betyder det att förstå varandra – på riktigt?

Vad betyder det att något är grönt?

En färg som metafor för förståelse

Färgen grön blir en oväntad nyckel i samtalet. Det som först låter som en praktisk observation – att något lyser grönt – öppnar för en djupare fråga:
Hur vet vi att det jag upplever som grönt är samma som du upplever?

"Vi ser båda att det här är grönt, men om vi verkligen ser samma nyans – det vet vi inte."

Grönt blir här en symbol för subjektiv erfarenhet, men också för den tillit som krävs i varje samtal. Vi måste ibland godta att vi inte ser exakt samma sak, men ändå försöka mötas.– Jag kommer aldrig kunna se ditt grönt, säger Henry.
Det är lika sant för färger som för känslor, idéer och ord. Det vi tror är gemensamt bär ofta på helt olika laddning. Grönt blir en metafor för det skenbart enkla – det som kräver att vi lyssnar, inte bara hör.

Kärlek, språk och behållare

Vi börjar tala om orden som behållare, som något vi fyller med känslor, minnen och betydelser. Och hur svårt det är att minnas att de ord jag använder kanske bär på något helt annat för dig.
– Dikten jag skrev är ett försök att uttrycka kärlek, säger Henry. Inte som ideal, utan som en faktisk närvaro. Att se en annan människa och känna tacksamhet. Också för det svåra.

Jag delar egna erfarenheter: Känslan av att sitta vid ett bord där ett språk talas som man på pappret förstår – men där kontexten, rytmen, humorn går en förbi. Skämten landar inte. Man är där, men ändå inte riktigt med. Samtidigt finns de ögonblick där man blir djupt berörd av något man inte förstår språkligt. Tidigare i samma vecka som intervjun med Henry hade jag samtalat med en kvinna som deltog i ett poesievent på mitt arbete. Hon delade sin upplevelse av en dikt uppläst på finska, ett språk hon själv inte kunde:
– Jag förstod inte orden, men jag förstod henne.

Så vad är det då vi förstår, när vi inte förstår? Och vad är det vi missar, när vi tror att vi gör det?

Språkets rädsla och frihet

Vi pratar om ordens slitage. Om alla "magiskt", "toppen", "katastrof" som blivit tuggade till smaklöshet.
– Vissa ord förlorar sin smak, säger Henry. Som hubba bubba man tuggat för länge.

Men också om det motsatta: när språket är så laddat att vi knappt vågar använda det. Som kanslisvenskan, akademikerns rädsla att säga fel, läkaren som gömmer sig bakom facktermer.
– Att välja fel ord kan få konsekvenser. Då blir språket något man är rädd för. Och det påverkar hur vi ser på oss själva.

Vi talar om språkets roll i att skapa tillhörighet – eller utanförskap. När modersmålet är förknippat med skuld, skam eller regler snarare än närhet, kan det språket kännas instängt. Då är det inte längre ett "hem".

Efter samtalet: Om hjärtats språk och språklig frihet

Fördjupning med Henry Bronett

När jag berättade för Henry om några av de reflektioner som kommit fram i enkätsvaren – om flerspråkighet, språk som hem och språklig sårbarhet – fortsatte vårt samtal. Det fördjupades. Vi började prata om vad det innebär att ha ett hjärtats språk – ett språk som känns mer än det förklarar.

Henry berättar att hans hjärtespråk är tyska – språket som når in snabbare än svenskan.
– Det tog längre tid för mig att bli berörd på svenska. Tyska går rakt in. Det finns något i klangen, i rytmen, som hör ihop med hur jag formats.

Vi talar om hur språklig trygghet hänger samman med barndom, anknytning och kärlek.
– Om du växer upp i ett hem där det saknas kärlek, speglas det i språket. Attityd och språk hör ihop. Språk är inte bara grammatik. Det är känsla. Det är blickar. Kropp. Närvaro.

När vi kommer in på modersmålsundervisning säger Henry:

– På 70-talet var den kanske inte särskilt bra – men den fanns. Det var roligt. Och det var viktigt.
Att ta bort den helt vore ett stort misstag.

Han menar att vi självklart kan diskutera kvaliteten, men att det inte får bli ett skäl att avskaffa den.
– Att kunna flera språk är alltid en tillgång. Även ekonomiskt. Vi är ett litet land. Vi behöver tolkar, översättare, diplomater. Flerspråkighet är inte en belastning. Det är en resurs.

Hemspåk som hemma – och trauma

Vi pratar om vad som händer när språket man växer upp med blir förbjudet eller skamligt. Henry berättar om sin mamma som växte upp i ett Tyskland där låneord förbjöds.
– Allt skulle vara korrekt tyska. Det skapade en rädsla att säga fel – och alltså en rädsla att vara fel. Hon växte upp med en rädsla i relation till sitt språk.

Han berättar också om äldre judar i sin närhet som vägrade tala tyska – trots att det var deras modersmål.
– Traumat var för starkt. Men jag tror att om du inte talar ditt hemspråk, så tappar du en del av ditt hem. Ingen ska kunna ta det ifrån dig.

Flerspråkighet som frihet och kreativitet

För honom var det självklart att uppfostra sin son flerspråkigt – inte bara på svenska och tyska.
– Ju fler språk han kan, desto bättre. Det handlar om bildning, möjligheter, framtid. Men också om att inte låta någon ta ifrån dig ditt språk – ditt hemma.

Vi pratar om identitet. Om ungdomar som pratar engelska med varandra och hittar frihet i att testa nya ord.
– Ibland är det lättare att uttrycka känslor på ett annat språk. Man får pröva vem man är.

Och kanske är det där språkets verkliga kraft bor: i förmågan att prövas, formas, återtas. Språket är inte bara ett redskap för att förstå andra. Det är också ett sätt att återknyta till sig själv.

När samtalet klingar ut, stannar en tanke kvar hos mig: hur djupt förbundet språk är med tillhörighet, frihet och identitet. Det är självklart, det är något att ta förgivet, uppenbart ändå är det som att jag måste göra om insikten och den är alltid lika slående. Språk är mer än att kunna samma ord, att kunna få eller många.
Att det aldrig handlar bara om ord – utan om vad som får plats i orden. Om vem vi tillåts vara när vi talar – vilket utrymme och vilka möten vi kan skapa.

Jag tänker också på hur viktigt det är att vi skapar utrymme för dessa samtal, och inte stänger dem med snabba slutsatser. För i det här mötet, i det vi delade och trevade oss fram genom, blev det tydligt att:

det här var bara början.

Henry och jag enades helt klart om en sak:

Om detta finns mer att säga. Mycket mer.

Och kanske är det precis där förståelse börjar – inte i att ha rätt, eller vara färdig,
utan i att vilja fortsätta prata. Vilja ta reda på vad det jag säger betyder för den som lyssnar, och att den som lyssnar vill vet vad jag menar.