När man inte kan somna om — och hamnar i Nynäshamn

En spontan resa, lite rastlöshet och ett hav som väntade

Ibland blir längtan efter tångdoft, salt luft och klippor som värmts av solen för stark.
Att se öppet vatten, höra isen smälta. Uppleva den där speciella tiden mittemellan fullt ut.
När luften är tillräckligt varm för en tunn jacka men isen ännu bitvis håller sig kvar över sjön.

Vissa dagar räcker det med att vakna lite för tidigt
för att en rad spontana beslut ska ta form och plötsligt är man på väg.

En oplanerad staycation, fylld av vackra vyer, stilla natur
— och ja, tångdoft.

Och allt är Tove Janssons fel.

Olidligt tidigt och längtan till kusten

Jag vaknade tidigt.
Olidligt tidigt. Det var fortfarande mörkt utanför fönstret, hela grannskapet sov.
Jag försökte vända på mig, fluffade till kudden och drog täcket lite högre upp.
Det fungerade inte, det gick inte. Hur jag än vred och vände mig, räknade till tio, mässade för mig själv att kroppen är tung, trött och varm. Inte ens "Elefanten som så gärna ville somna" hade någon effekt, trots at den hyllats till skyarna av bekanta småbarnsföräldrar. 

Det var helt enkelt den där sortens morgon där kroppen bestämt sig för att dagen redan har börjat,
oavsett vad man själv tycker. Att klockan bara var strax efter fyra hade vare sig kropp eller undermedvetande särskilt mycket till övers för. 

Som om kroppen hade tryckt på "start" innan natten riktigt var slut och det var bara att finna sig i det.

Kalla det kortisoluppvaknande,
cirkadisk rytm i otakt,
eller vad tusan man nu vill.
Jag var oerhört vaken och dessutom uttråkad. 

Så jag började läsa.

Sommarboken av Tove Jansson.

En berättelse om Sofia och hennes farmor, om en sommar i skärgården där livets alla frågor ryms i relationen mellan en mycket envis och kavat liten flicka och en tålmodig farmor som inte alltid känner att kroppen orkar med hennes sinne.  På ytan enkel och sommaridylisk, varm och inbjudande - men med ett allvarsamt djup. Extremt mycket Tove Jansson.

Det min hjärna tog fasta på just denna morgon var skärgården.
Djupt in i hjärtat slog en längtan rot - klippor och tångdoft. 
Hav och bräckt vatten. Vackra vyer och friskluft.
Det undermedvetna sjöng: Ja, ja, ja.

Jag är övertygad om att kusten sätter sig i blodet på en människa.
År i städer, skog och platta odlingslandskap suddar inte ut det.

Kust för mig innebär barndoms minnen från finska Nyland, fältarbeten på Gotland, fyren vid Landsort, midsommar på Åland och så klart Bohuslän och kosterhavet. 

Men under de senaste fyra åren har det blivit mindre av det.
Mindre kust.
Mindre salt.
Mer stad.

Lite för mycket stad, om jag ska vara ärlig.

Och där, någonstans mellan nästa klunk från kaffekoppen och nästa sida i boken,
blev det tydligt:

Jag behövde göra något åt det.
Helst på en gång.

Mot havet

Tågresan tog sin tid.
En och en halv timme.

Vi susade förbi tomma stationer,
för tidigt för att någon riktigt skulle ha vågat sig ut en lördag.
I samma vagn som mig satt en kille i arbetskläder, en kvinna i mjukisbyxor samt ett äldre par.
I övrig var det tyst och tomt. Det susade svagt i vagnen, något elektriskt och så klart av fart.
Landskapet passerade utanför fönstret och jag plockade upp boken igen.

Jag läser alltid bra på tåg, det är som att jag hittar ett särskilt sorts mode. Vilket är spännande då i princip var enda annat färdmedel gör mig åksjuk om jag så mycket som ser titeln på en bok eller artikel.

Sommarboken tog slut någonstans längs vägen,
och jag började på Faith, Hope and Carnage av Nick Cave och Seán O'Hagan.

Första stegen

När jag klev av tåget kändes det direkt.

Luften.
Ljuset.
Hamnen.

Det första jag såg var kyrkan.
Fötterna ledde mig dit, jag tycket om kyrkor. Varje gång jag kommer till en ny plats och kyrkan är öppen passar jag på att göra ett besök. Jag är en dålig kristen i många avsteenden, mina gudtjänst besök är ytterst få men jag älskar att tända ljus, att skriva i besöksloggar och se på arkitekturen.

Jag hade tur, porten till kyrkan var olåst och en snäll vaktmästare som förberedde för ett dop lät mig tända ett ljus. Dagen kändes hoppfull och jag unnade mig att stanna till utanför kyrkan och se ut över panoramat framför mig. Nynäshamn i uppvaknande. 

När magen kurrade insåg jag att det var dags att vända stegen mot Espresso House.
En fralla inhandlades, och min något åldersotillbörliga Lilla My-termos fylldes med latte.

Den inte helt genomtänkta planen var att följa strandvägen ut mot Lövhagen,
med några små stopp på vägen, och sedan ta dagen som den kom.

Om det behövdes skulle jag boka ett hotell
och fortsätta utforskandet dagen efter.
Att ta dagen som den kommer.

Längs vattnet

Jag gick Strandvägen ut mot Lövhagen
och stannade vid hembygdsgården.

Läste om de olika husen,
om fiskeredskap och annan bygdehistoria.

Lite extra värme spred sig genom kroppen när jag läste om torpet Sand, även kallat Luddes stuga.
Det brändes ner under rysshärjningarna 1719, turligt nog hade man redan innan beställt timmer till bygge av en lada, när torpet brann ned användes timmret till att bygga en ny stuga. Den lilla stugan brukar beskrivas som Nynäshamns äldsta hus. En artikel från Nynäshamns posten, publicerad 2025 föreslår dock ett senare datum under 1770-talet. Ett bygdegårds minne är det likväl! 

Efter att ha beundrat fiskarminnen på hembygdgården lockade tanken på klippor och vatten.
Jag skyndade därför på stegen mot Lövhagen. Vägen dit var vacker och allt fler och fler människor vågade sig ut på vägen, andra fotgängare, cyklister och bilar. Det var tydligt att dagen skulle bli riktigt fin.

Jag njöt av doften av tång och hav — den där råa, nästan metalliska lukten som kommer av att tången bryts ner och blandas med salt och kyla. Jag stannade upp på små steniga stränder och tillät mig själv att bara stå med fötterna i vattnet (i vattentäta skor).

Att stå i vatten har alltid hjälpt mig att grunda mig.
Jag har ingen bra förklaring men titt som tätt blir jag så arg och irriterad att inget annat hjälper men så fort fötterna nuddar vatten så känns allt bättre. Det är som en påminnelse att världen är större, att livet är större än isolerade händelser. Vattnet sköljer bort allt som stör.

Det skall dock erkännas: Jag känner mig lite dum ibland där jag står i sjön och muttrar för mig själv.
Idag var dock inte en stå i vattnet och muttra dag, idag var en stå i vattnet och vända ansiktet mot solen dag.

Skog, klippor och is

Vid Lövhagen vek jag av från vägen och följde stigarna.

Från grottor till stränder,
utkiksplatser och planmark.

Jag stannade upp, lyssnade.

Fågelkvitter.
Isflak och splitter som skramlade i vågorna.

Omvägar

Jag fortsatte via Estö och tog en paus vid hamnviken,
satte sikte på Nickstabadet som dagens sista stopp
innan det var dags att hitta ett hotell.

Tänkte jag i alla fall.

Men vid Nickstabadet dök ännu ett promenadstråk upp
som uppenbart behövde utforskas.

Jag blev så distraherad
att jag till slut hamnade i Nynäsgård
och fick en oväntad omväg tillbaka till centrum.

Jag bestämde mig för att se det fina i att utforska även bostadskvarter och skolgårdar.
Dessutom fick jag lite extra vårkänsla — grillar hade plockats fram, både på balkonger och i trädgårdar.

Någonstans här började jag också inse att mina varma, praktiska och vattentätaskor var allt för varma och klumpiga för några kvällsstrapatser, därför hanns även en oplanerad shopping tur med.

Kväll vid havet

Jag checkade in på Skärgårdshotellet, avnjöt en åktur i den inredda hissen
gick ner till hamnen, förbi centrum, förbi vattentornet, och tittade på de stora färjorna.

Handlade förnödenheter (tandkräm, tandborste — livets grundpelare)
och unnade mig en vegetarisk tunnbrödrulle.

Efter en lång varm dusch och ett ombyte på hotellet fanns det fortfarande ork kvar för en kvällspromenad
för att se solen gå ner. Sen sa både benen och ryggen stopp, nu var det färdiggått! 

Resten av kvällen tillbringades med min bok på hotellrummet.
Balkongen.
Mörkret över havet.

Det slog mig hur annorlunda natten kan te sig beroende på vart man befinner sig.
Inte ens när jag tältat i täta tallskogar upplever jag mörker på samma sätt som vid havet.
Trots en upplyst hamn och stjärnor på himlen så kändes det som någon brett ut en duk av tjock sammet över hamnen. Inte hotfullt, men nog upplevde jag natten lite extra svart när jag såg ut över hamnen.

Dag två

Dag två var planen att ta färjan ut till en av öarna.

Men jag vaknade tidigt igen.
Inte lika brutalt den här gången.
Men tillräcklig tidigt för att otåligheten skulle sätta in.
Att vänta på den tilltänkta färjan fick det att klia av otålighet.

Efter en sista promenad mot Nynäshavsbad och en rejäl frukost gick jag istället till tåget
med planen att kliva av i Ösmo.

Den här gången med ett tydligt mål:
att hitta en Ingvarsten.

Mot stenen

Jag gick mot Ösmo kyrka stannade och beundrade den air av 1100-tals som fortfarande satt i luften runt kyrkan och vandrade sedan vidare ut i landskapet.

En omväg lockade — ett löfte om hällristningar.
Mängder av skålgropar och en fotsula eller två.
Inombords sjöng jag av glädje och stegen var lätta.

Hällristningarna visade sig vara övervuxna.
De få jag hittade var allt annat än fotogeniska.

Resultatet:
svidande rivsår.
Viss nöjdhet över att ha klarat utmaningen.

Men det var hög tid att leta reda på Ingvarstenen - jag satte därför kursen mot Vansta gård.
Ett hett tips — följ Hugin och Munin. Maps kommer vilja leda dig längs bilvägen, men det behövs inte.

Det har varit ett flerårigt projekt för mig att besöka så många Ingvarstenar som jag kan, och nu kan jag äntligen kryssa av runsten SÖ 254 från checklistan, då jag tagit del av Sven och Stens hyllning till sin fader Toste.  Omgivningarna är dessutom fantastiskt vackra, på Vansta gård fanns gott om hästar med trevliga ryttare som verkade rätt vana med att peka ut svårfunna runstenar.  

Tyvärr meddelade min döende mobil att det var dags att börja röra sig hemåt.

Hemvägen

Jag klev på pendeltåget, plockade upp min bok och satt och läste i godan ro medan mobilen fick en chans att ladda. När tåget passerade Jakobsberg tänkte jag att en tur till Almare stäket inte skulle sitta helt fel. Såldes hoppade jag av Kallhäll och styrde stegen mot Almare stäket.

En kär vårtradition:
att vandra genom lövskogen och läsa alla namn som ristats in i stammarna.

(och inhandla en falafelrulle från Francos som sedan inmundigas sittandes i sagda skog)

Almare Stäket är en personlig favorit.
En plats där lager lägger sig över varandra — från historiska husgrunder och värnpliktigas bygginsatser till ruiner med kopplingar till Stockholms blodbad och anklagelser om landsförräderi. Allt med utsikt över Mälarvikar och hagar fyllda av Gutefår.

Men också något helt annat.
Lövskog och spår av kärlek — inte minst i monumentet över Helena Charlotta Åkerhielm.
Grevinna, dramatiker och översättare. Tillsammans med sin make Gustaf Fredrik Åkerhielm var hon del av en sort 1800-tals power couple. Mest imponerande är dock den kompromisslösa kärlek det verkat ha känt för varandra - hör på detta:

"Sannare tårar än saknaden ägnar hennes minne uttryckte aldrig människohjärtat, ty huldare maka, säkrare vän, ädlare människa än hon har jorden icke burit." - Inskriptionen på baksidan av monumentet.

Man kan leva länge på ett besök i Lövskogen.

40 000 steg senare

40 000 steg senare satt jag i soffan och väntade på att alarmet skulle ringa för ett rejält mål mat.

Tänk — lite rastlöshet och plötsligt står man vid en liten stenig strand och känner vårkänslorna spira. 

Hav, klippor, grottor, kulturhistoria och runstenar.

För att sedan vandra hem genom en knoppande lövskog,
fylld av kärleksförklaringar.

Det är ändå en rätt bra helg.