Mer än bara vatten
De senaste veckornas stormar, strömavbrott och rapporter om sårbar infrastruktur har stannat kvar hos mig. Vattnet som försvinner ur kranen. Ljuset som slocknar.
Den där korta, obehagliga påminnelsen om hur snabbt det vi tar för givet kan upphöra. I dessa tankar väcktes ett minne från Beredskapsveckan förra året – ett samtal som aldrig riktigt lämnat mig, men som nu känns angeläget även på hemmaplan.
För ett år sedan, på Huset på höjden, lyssnade jag tillsammans med andra besökare till Amal Alsaleh och Julie R Chowdhury tala om vatten – eller snarare om hur vi navigerar bristen på det. Amal var där för att berätta om sina personliga erfarenheter, om hennes egna flykt från Syrien som ledde henne och hennes barn till Sverige. Samtalet modererades av Julie Chowdhury som med sina erfarenheter från Röda korset och sin artikel om vatten som en demokratisk rättighet belyste vikten av tillgång till rent vatten. Julie poängterade att tillgången till rent vatten fortfarande kan skilja sig markant beroende på var i världen man bor, även från region till region.
Det som delades den kvällen var inga abstrakta scenarier eller teoretiska beredskapsråd, utan kroppsliga minnen av krig, flykt och överlevnad. Ett djupt mänskligt samtal om vatten, värdighet och ansvar. Ingen alarmism, utan en stillsam men tydlig betoning på vikten av förberedelse – och av att våga tala om det svåra.
Om konsekvenserna av att inte vara förberedd, eller att genom skeva maktförhållanden sakna förutsättningarna för de mest grundläggande behov.
Amal delade sina erfarenheter av beredskap under krig och flykt. Hon berättade om den starka tron på att kriget aldrig skulle komma – och hoppet om att det snabbt skulle vara över när det väl gjorde det. Men verkligheten blev en annan. När rädslan blev för stor tvingades hon och hennes två små barn, båda under två år, vandra mil efter mil över berg och alp med enbart en liter vatten och en påse dadlar.
När det blev dags att korsa havet fick inte ens dessa livsnödvändigheter följa med. Båten var för full. Det enda som kom med var Amals pass. Inga rena kläder. Inget vatten.
Hon beskrev tröttheten – och den smärtsamma insikten att i en verklig krissituation kan du inte räkna med att någon hjälper dig. Du är utlämnad. Amal uppmanade publiken att reflektera över hur mycket vatten vi använder under en vanlig dag, och hur ofta vi låter kranen rinna utan att tänka efter.
"På vägen till Turkiet betydde en droppe vatten liv eller död för mig," sa hon.
På flykt tvingas du ge mer och mer av dig själv ju längre resan går. Kroppen protesterar, men du fortsätter.
"Jag fortsatte för mina barn. Om jag inte går nu – vad händer med dem?"
Amal berättade också om den hjärtskärande skräcken i att korsa havet utan att kunna simma, medveten om att om båten skulle sjunka skulle hon inte kunna rädda vare sig sig själv eller sina barn. Idag kan båda hennes barn simma, och hon uppmuntrar dem att lära sig om världen omkring dem. Hon kom ut i världen oförberedd. Det gör inte de.
Hennes berättelse rörde sig mellan det outhärdliga och det nästan ouppnåeliga: den första natten i säkerhet, den första duschen, glädjen i att få dricka och äta sig mätt. En lyx, betonade hon, som aldrig får tas för given. Ingen tror att krisen ska komma. Ändå kan den drabba vem som helst. Hon var öppen med att hon själv inte var förberedd, att hon själv saknade den förkunskap som hade kunnat hjälpa henne. Hon är idag fastbesluten att hennes barn ska bli bättre förberedda: Lära sig simma, vistas i naturen och lära sig så mycket som möjligt av världen runt om dem och alla resurser som finns omkring dem.
Samtalet modererades av Julie R Chowdhury, som med sina erfarenheter från Röda Korset och sitt arbete kring vatten som en demokratisk rättighet belyste de strukturer som omger bristen. Hon poängterade att tillgången till rent vatten fortfarande skiljer sig markant beroende på var i världen man befinner sig – ibland till och med mellan regioner i samma land.
FN har slagit fast att varje människa har rätt till minst 20 liter rent vatten per dag. Ändå tvingas många människor klara alla sina vardagliga behov på omkring 10 liter förorenat vatten. Julie påminde oss också om den brutala statistiken: varje dag dör omkring 1 000 barn av diarrésjukdomar orsakade av osäkert vatten – dödsfall som i praktiken är fullt möjliga att förebygga.
Där Amal visade hur det känns när vattnet tar slut, visade Julie hur och varför det sker – genom politik, ojämlikhet, bristande infrastruktur och globala maktförhållanden. Hennes budskap var tydligt: vatten är inte en självklar resurs, utan en rättighet som ständigt måste försvaras.
Jag delar den här texten igen för att samtalet inte har blivit mindre relevant – tvärtom. När extremväder, strömavbrott och samhällsstörningar når oss även här, blir det tydligare hur beroende vi är av fungerande system, och hur snabbt de kan fallera. Amal och Julies ord påminner oss om att beredskap inte bara handlar om vattenförråd och vevradioapparater, utan om empati, ansvar och medvetenhet.
Ingen tror någonsin att krisen ska komma. Ändå gör den det – ofta oväntat, ofta ojämlikt fördelad. Att lyssna till erfarenheter från människor som redan har levt i det vi fruktar är inte alarmism. Det är lärande.
Och kanske är det just nu, när krisen inte är total men heller inte längre otänkbar, som dessa berättelser behöver höras igen.
Stort tack till Amal och Julie för att ni fördjupade vår förståelse och empati – för människor på flykt och för kampen om något så grundläggande som vatten.
