Rätten att inte veta

Om åsikten, dialogen och motståndet mot förenkling

Jag har ibland fått höra att mina texter kan vara svåra att ta till sig, eftersom det är svårt att utläsa min egentliga åsikt. Ofta uttalas detta som ett råd: det skulle bli tydligare om du tog ställning.

Det har fått mig att fundera över något som sällan diskuteras öppet:
måste vi ha en fast åsikt för att kunna föra en meningsfull dialog?

Eller är det möjligt – och kanske till och med nödvändigt – att ibland inte veta, inte kunna landa, och ändå vilja samtala?

När åsikten blir ett krav

I dagens samhälle framstår åsikten allt oftare som ett slags inträdesbiljett till samtalet. Att delta innebär att markera var man står. Tystnad, tvekan eller eftertanke riskerar att tolkas som undvikande, feghet eller konflikträdsla.

Men det är en relativt ny ordning.

Historiskt har samtal ofta handlat om att undersöka snarare än att positionera sig. I dag förväntas åsikten däremot vara:

• tydlig

• snabb

• konsekvent

• och gärna offentlig

Det gör åsikten mindre till ett tankeverktyg och mer till en social markör.
Åsikterna formar jaget - vilket också är sant. Min upplevelse är dock att vi skapar vissa paradox för oss själva: Är det åsikten/ställningstagandet som allt mer formar jaget, eller är det fortfarande jaget som formar åsikten? I det långa loppen - vem driver vem.

Hur produktiv är en åsikt egentligen?

Åsikter kan vara produktiva. De kan:

• tydliggöra värderingar

• driva politisk handling

• skapa riktning

Men deras produktivitet beror på hur de hålls.

En åsikt som är:

• provisorisk

• öppen för omprövning

• medveten om sina begränsningar

kan bidra till dialog.

En åsikt som däremot är:

• låst

• identitetsbärande

• försvarad till varje pris

riskerar att avsluta samtalet snarare än att öppna det.

I ett sådant klimat blir det ofta mer fruktbart att säga:
"Jag vet inte."
"Jag ser flera håll samtidigt."
"Jag kan inte landa i detta ännu."

Att inte veta som etisk hållning

Att inte ha en åsikt är inte nödvändigtvis ett tomrum. Det kan vara ett medvetet ställningstagande i sig.

Att avstå från att landa kan bero på:

• otillräcklig kunskap

• motstridiga värden

• respekt för andras erfarenheter

• insikten om att frågan är mer komplex än ett ja eller nej

I sådana fall kan ett snabbt ställningstagande vara mindre ansvarsfullt än ett öppet inte än.

Detta står i kontrast till vår tids logik, där osäkerhet ofta tolkas som svaghet. Men kanske är det tvärtom. Kanske kräver det större mod att stanna i det oavgjorda än att snabbt välja sida.

Dialog utan facit

Dialog förutsätter inte att alla parter vet vad de tycker.
Dialog förutsätter snarare:

• nyfikenhet

• lyhördhet

• och en vilja att låta sin egen förståelse förändras

När samtal reduceras till utbyte av färdiga positioner blir de ofta förutsägbara. När de istället får vara undersökande uppstår något annat: en gemensam orientering i det som ännu inte är klart.

Att vilja hålla dialog utan att ha en färdig åsikt är därför inte ett sätt att slippa ansvar. Det kan vara ett sätt att ta ansvar för samtalets kvalitet.

Varför väcker detta motstånd?

Frånvaron av en tydlig åsikt kan upplevas som provocerande. Den stör förväntningarna. Den gör människor svårare att placera.

I ett samhälle som värderar tempo, tydlighet och synlighet högt blir eftertanke lätt misstänkliggjord. Den som inte omedelbart tar ställning riskerar att uppfattas som opålitlig eller undflyende.

Men kanske säger det mer om vår kollektiva otålighet än om individens konflikträdsla.

En möjlig slutpunkt – utan att landa

Kanske behöver vi inte fler åsikter.
Kanske behöver vi fler människor som vågar säga: jag vet inte, men jag vill förstå.

Rätten att inte veta är inte en flykt från ansvar. Den kan vara ett motstånd mot förenkling, ett försvar av komplexitet och ett sätt att hålla dialogen levande.

I en tid som ofta kräver svar kan det vara just frågorna som för oss närmare varandra.