Igår kväll satt jag på balkongen med min Switch i knät. Efter att Lovecraft oväntat dök upp i Oh...Sir!! The Insult Simulator fick jag lust att äntligen ge mig på The Innsmouth Case – ett spel som visade sig vara något helt annat än vad jag hade föreställt mig.

Jag visste att det var ett interaktivt berättelseäventyr där valen styr handlingen. Däremot hade jag väntat mig ett mysrysligt detektivmysterium i Lovecrafts universum, där humorn mest fungerade som en krydda. I mitt huvud kretsade större delen av spelet kring att lösa mysteriet med den försvunna flickan.
Riktigt så blev det inte men lite kul hade jag nog allt ändå.

Trots att jag dog...
om
och om,
och om igen.

Lite äckligt, lite depraverat, lite komiskt.

I stället för att metodiskt nysta upp ledtrådar och föra Tabitha Marsh tillbaka till sin oroliga mor snubblade jag från katastrof till katastrof. Den enda egentliga "framgång" jag lyckades åstadkomma på egen hand var att ge upp uppdraget, överleva och åka hem.

Efter ett imponerande antal mer eller mindre spektakulära dödsfall kapitulerade jag till slut och googlade:

"The Innsmouth Case good ending."

Med lite hjälp lyckades jag faktiskt ta mig fram till ett slut som "löste" mysteriet.
Det går att hitta flickan och överleva. Men det hade tagit mig många försök att hitta den kombinationen själv.

Det var också då jag började förstå vad spelet egentligen försökte vara.

Lite slarvigt kan man säga att The Innsmouth Case är ett spel där det nästan lönar sig att dö så många gånger som möjligt. Varje misslyckande lär dig något nytt om världen, karaktärerna eller vilka val som faktiskt leder framåt. Att misslyckas är inte ett avbrott i berättelsen – det är en del av berättelsen.
Att hitta flickan är egentligen oväsentligt, platsen och dess udda befolkning och hur de interagerar med dig är huvudattraktionen. Det tog mig tid att fatta, antagligen för att jag inte gjort min läxa utan impuls köpt ett billigt spel. 

För den som inte känner igen namnet är Innsmouth ingen slumpmässigt påhittad spelvärld. Orten kommer från H.P. Lovecrafts novell The Shadow over Innsmouth och är en av de mest välkända platserna i Cthulhu-mytologin – en förfallen kuststad där invånarna döljer en mörk koppling till havets uråldriga varelser och den hemliga Dagon-kulten. Spelet lånar både platsen, stämningen och många av mytologins välkända inslag, men väljer samtidigt att göra något ganska eget av dem.

Humorn visade sig vara betydligt mer framträdande än jag hade väntat mig. Skräcken finns där, men precis som i flera av de Lovecraft-berättelser jag läst upplevde jag den mer som en känsla av obekvämt äckel än av krypande, isande skräck. Den kosmiska fasan får ofta stå tillbaka för slemmiga fiskmänniskor, tentakler och kroppsliga förvandlingar – obehagligt snarare än skrämmande. I stället bjuds man på absurda situationer, märkliga karaktärer och en berättelse som inte är rädd för att göra narr av sig själv.

Det fanns förvisso ett par tentakelskämt som jag gärna hade varit utan, men på det stora hela fungerade humorn bättre än jag först trodde. Framför allt lyckades spelet väcka den där envisa nyfikenheten som får en att tänka: Bara en omgång till. Om det var för att lösa mysteriet eller bara för att se på vilket nytt och bisarrt sätt jag skulle misslyckas är kanske en annan fråga.

För den som inte känner igen namnet är Innsmouth ingen slumpmässigt påhittad spelvärld. Orten kommer från H.P. Lovecrafts novell The Shadow over Innsmouth och är en av de mest välkända platserna i Cthulhu-mytologin – en förfallen kuststad där invånarna döljer en mörk koppling till havets uråldriga varelser och den hemliga Dagon-kulten. Spelet lånar både platsen, stämningen och många av mytologins välkända inslag, men väljer samtidigt att göra något ganska eget av dem.

Humorn visade sig vara betydligt mer framträdande än jag hade väntat mig.
Det obehagliga kom mer som en känsla av obekvämt äckel än av krypande, isande skräck. Den kosmiska fasan får ofta stå tillbaka för slemmiga fiskmänniskor, tentakler och kroppsliga förvandlingar – obehagligt snarare än skrämmande. Spelet är fullt av absurda situationer, märkliga karaktärer och en berättelse som inte är rädd för att göra narr av sig själv. Det är mer Scarry Movie än Eldritch tales.

Jag ska dock erkänna att en viss nivå av äckel har infunnit sig även vid läsning av Lovecrafts egna berättelser, vilket lett till att jag inte läst allt för många. Jag får ge Lovecraft rätt när han skrev " ...the oldest and strongest kind of fear is fear of the unknown." min mage hanterar gotisk galenskap och mördare bättre än varelser från havsbotten eller andra världar. Men det är ett sidospår. 

Det fanns förvisso ett par tentakelskämt som jag gärna hade varit utan, men på det stora hela fungerade humorn bättre än jag först trodde, efter att jag insett vad spelet faktiskt är. Framför allt lyckades spelet väcka den där envisa nyfikenheten som får en att tänka: Bara en omgång till. Jag spelade mig faktiskt igenom hela sju slut och två dubbletter innan jag kände mig mätt och färdigt.

I mina yngre, mer completionist-präglade speldagar brukade jag ibland plocka upp grafiska noveller med den ganska krasst pragmatiska tanken att de ofta var enkla "wins". Det fanns vanligtvis ett begränsat antal val och kombinationer, vilket gjorde det förhållandevis enkelt att låsa upp alla troféer eller achievements.

The Innsmouth Case tillhör definitivt inte den kategorin.

Visserligen är många spelomgångar väldigt korta – vissa tar bara några minuter – men antalet möjliga vägar genom berättelsen känns enormt. Efter ungefär fyra timmars spelande har jag fortfarande känslan av att bara ha skrapat på ytan. Åtminstone i Switch-versionen finns det dessutom inga tydliga ledtrådar till hur de olika sluten låses upp. Man får helt enkelt fortsätta experimentera.

På det stora hela är jag ändå nöjd med upplevelsen. Om något hade jag nog tjänat på att läsa spelbeskrivningen lite noggrannare innan jag klickade på köp. Jag missbedömde tonen och hur liten del av spelet som faktiskt handlar om att lösa själva mysteriet, vilket påverkade min första upplevelse.
I ärlighetens namn får jag nog skylla mig själv. 

Kanske återvänder jag någon gång för att upptäcka de återstående sluten.

Men just nu känns det faktiskt ganska passande att lämna Innsmouth bakom mig.

Spellogg

Titel: The Innsmouth Case
Utvecklare: RobotPumpkin Games
Plattform: Nintendo Switch
Genre: Interaktiv berättelse / Choose Your Own Adventure

Började spela: 14 juli 2026
Speltid: cirka 4 timmar
För att nå alla slut - uppskattningsvis 4-5 timmar till.
När man väl förstått mekaniken och spelat igenom några slut går det snabbare.

Betyg

Hur mycket jag tyckte om det: 6/10
Lätt att komma in i: 6/10
(Kan vara mitt eget fel + som alla spel av denna typ kan det bli lite repetitivt om man kör långa sessioner)
Omspelbarhet: 9/10
Enligt de andra recensioner jag läst finns 27 möjligt slut.

Passar för

Den som uppskattar interaktiva berättelser med många alternativa slut och Lovecrafts värld, men inte har något emot att den kosmiska skräcken ofta får ge plats åt absurd humor och karikatyrer. 

Egna anteckningar

Jag gick in med fel förväntningar och blev därför betydligt mer frustrerad än jag hade behövt bli.
När jag väl accepterade att spelet inte i första hand handlade om att lösa ett mysterium, utan om att utforska ett nätverk av berättelser och alternativa öden med humoristisk prägel, började jag uppskatta det betydligt mer.

Om man tar det för vad det är och håller öppet sinne är det rätt kul och möjligheterna många.
Visuellt är spelet välgjort, men dialogen är inget för den som inte uppskattar humor av typen "så dum att den blir rolig" eller har låg "cringe" tolerans. 

Efter ungefär fyra timmars spelande känns det fortfarande som om jag bara har skrapat på ytan. Möjligheterna är imponerande många och det finns fortfarande mängder av slut och berättelsegrenar kvar att upptäcka – även om jag, åtminstone för tillfället, känner mig färdig med Innsmouth.

Vill du läsa fler recensioner och åsikter om spelet?
https://store.steampowered.com/app/1231950/The_Innsmouth_Case/